Kattspår...

Vad händer egentligen, har Hillstarsbloggen blivit en kattblogg? Försöker jag kopiera den fantastiska bloggen som härliga grannen M har (följer ni inte redan den så kan jag varmt rekomendera). Eller är det rent av så att det inte händer mer spännande saker på gården än att jag helt sonika får blogga om lortiga kattspår på en inte allt för ren bil i grunden? Ja, så är det nog...

Kattväder

Dimmig är dagen, som i ett mjölpaket kan jag tänka. Ingen tillstymmelse till sol så kort ögat når i detta tillstånd. Häromdagen var det soligt och fint. Hjärtat gjorde ett extra hopp i bröstet och sinnet vaknade till liv. För att dagen efter nedslås av detta mulnande grå. Jag vill gå i ide. Det är helt sant. Äta massor med godsaker och sedan sova tills det blir varmt, lättsamt och vackert igen.

Smala Sussi snarkar (jo, det är sant) bland kuddar och filtar i soffan eller i någon fåtölj. Kommer man och gör henne sällskap så vaknar hon till, kryper upp i ens ansikte och spinner likt en mullrande vägläggningsmaskin.

Stallkatterna Sigge och Sixen syns allt mer sällan i den uppvärmda sadelkammaren där de kurat hela den vinterkalla tiden när frosten bet i näsan och vattnet i ledningarna var till is. För dem verkar läget hoppfullt. De kan bege sig ut så sina strapatser igen.

Tänk vad vädret kan göra med sinnet. Vissa påstår att människan har ett inre vädersystem. Det kanske är ett lättare sätt att förklara känslornas svängningar. Hur som så vill jag ha vår, både inne och ute. Jag tycker att det är dags.



Poppsnöret

Ja, tänka sig. Det var flera som gissade rätt på gåtan. Det är ju så klart Poppy (Hillstar's All Eyes On Me) som är den femte hunden på bilden i Finn Fem Rätt. Catch, Poppy, Megan, Ley och Riga har samlats på köksgolvet. Poppy är här på besök ett tag under sitt första löp då hennes husse och matte är bortresta och läget hemma med hanhundskompisen blev lite ansträngande.

Vi är väldigt glada att få ha härliga Poppy här hos oss och lära känna henne på nytt. Det betyder mycket att få se och träffa de utflugna valparna och få se hur de utvecklas på deras väg till vuxna individer.

 

Felix

Så var det återigen Felixdagen...

För er som inte kommer ihåg eller har riktig koll på detta så skojade vi lite med våra grannar, enligt en gammal Skånsk tradition. Förra året såg han ut så här, vår käre vän Felix. Hela storyn finns också här.

I år hade vi på känn att det skulle hämnas...

Stefan ringde redan på morgonen från bilen på väg till jobbet. "Bara så att du vet sitter det en Felixgubbe vid busskuren". Jaha. Misstankarna var starka och pekade direkt på grannarna i Högås. Jag och Wilgot hoppade in i bilen och på vägen in till stan svängde vi in bakom stallet på Högås gård och sedan smög jag och Felix in i stallet. Felix lämnades på en pall vid porten till foderförrådet.

Felix in the dark.

Väl hemma igen höll jag koll ut mot gården och hundarna fick allt gå ut lite extra ofta för att kolla läget.

På eftermiddagen när det var dags att ta in hästarna stack några av hundarna ner mot infartsvägen och började stormskälla. Japp, där var han igen. Strax efter busskuren stod han och väntade. Till och med jag blev lite rädd fast att jag visste vem det var.

Lägligt kom Stefan just då hem från jobbet. "Ingen idé att kliva ur bilen", sa jag. "Lämna tillbaka gubben på en gång". Sagt och gjort, Stefan tog en vända till Högås. Gubben lämnades framför porten till Storbondens maskinhall.

Hela kvällen höll vi koll. Jag gick till och med några extra vändor runt stallet och tänkte ett ta att "Ha! Här har de gått, det syns tydliga spår i snön." Tills jag insåg att det var ju faktiskt mina egna spår sedan en tidigare runda.

Medan jag borstade tänderna sent på kvällen släppte jag ut hundarna på gårdsplanen. De skällde som bara den och jag fick starka vibbar att Felix var tillbaka. "Gå en runda du, Stefan". Sa jag, men Stefan var också trött så vi fick se oss besergrade i Felixleken.



Felix, i hundlekvänliga strumpor.



I morse fick jag till min förvåning se att Felixgubben hade avancerat och satt sig utanför stalldörren. Inte så långt bort, vid porten till hösilagerummet, hade han sitt sällskap. Det måste vara Felicia, klädd i en smakfull tomatröd dräkt.

He he he! Jag har redan planen klar för nästa år... 



Felicia månne?







Finn Fem Rätt

Vänta nu, hade vi inte fyra Heelers i vårt hem?
Vem är den femte och hur hamnade den här?

Någon som vågar sig på att gissa svaret på gåtan?!

Vad katten??

Ja, jag vet. Ni tror säkert att jag skojar nu men det är faktiskt sant. Vi har fått en ny katt. Ja... Och den bor i huset. (Än så länge). Hur gick det till? Ja, det kan man undra. Ni som känner mig vet ju att jag inte direkt är någon kattmänniska. Men ibland händer det att jag själv glömmer bort det.

Smala Sussi

Här kommer historien. För en tid sedan hälsade jag på på en gigantiskt stor bondgård. I ladugården med småkalvarna bodde katterna. Mitt i gänget satt ett litet skrälle som verkligen inte såg ut att höra hemma där. Övriga katter var välvuxna och fina bondkatter medan denna var en liten plutt med anlag från något långhårigt släkte. "Den här kan jag ta med mig hem", utbrast jag när hjärtat började bulta för den lilla individen som redan spann i min famn. Den gamla barndomsdrömmen om en långhårig katt hann i kapp mig och motargumenterade bort alla mina kattprinciper.



Nå väl, katten följde faktiskt inte med hem. Då. Förnuftet vann trots allt men fick sig sedan en omgång till dagen efter min födelsedag. Återigen var jag på gården och denna gång kunde mitt hjärta inte säga nej.

Den lilla katten hade under en tid roat sig med att gå och kela med kalvarna. Kletig och eländig var den i pälsen och magen verkade inte må speciellt bra heller. Men hur skulle jag lyckas ta hem katten utan att Stefan skulle protestera? Hmm... Han är ju därimot en väldig kattmänniska men har förnuft att ändå lyckas hålla djurantalet nere (om det inte var för mig då). Men en något försenad födelsedagspresent kan han väl inte tacka nej till? Det är ju oartigt! Sagt och gjort, med det argumentet flyttade Sussi in.

Hon hann inte långt in i huset förrän h uskuren började. In i duschen och schampoonera. "Ta på handskar", ropade Stefan efter mig. Men det behövdes inte. Sussi spann och strök sig mot mig och duschmunstycket. Härligt, verkade hon säga. Torkade katten och sedan börjande pälsvården. Borstade och klippte bort alla tovor. Hela magen var som en enda sammanväxt ryamatta. När jag var klar spann Sussi lättad och sträckte ut sina bakben. Det verkade som om de hade begränsats i rörlighet av alla tovor som stramade i pälsen.

Av veterinären fick vi ett medel som ska stabilisera magen och få stopp på diarrén och en säck med foder som är snällt för magen.

Så, välkommen Sussi!
Kanske att Sigge och Sixten snart får sällskap ute i stallet.



Jubilar part II

Den 5 januari 1981 föddes jag i en Norrländsk stad i vårt avlånga land. Samma år godkändes Lancashire heelern som ras av den Engelska kennelklubben. Heelern har varit känd som farmarnas hund i grevskapet Lancashire sedan 1400-talet men blev alltså inte godkänd som ras förrän för 30 år sedan.

Jag har haft hundar runt mig sedan jag föddes men föga anade jag väl att ett sådant litet glädjepaket skulle få så stor del av min tillvaro som mina Heelers har idag.

Jag hoppas att vi skall kunna dela vår tillvaro i många år till och att få fortsätta jubilera tillsammans!

Bonde goes Idol

På TV har vi under hösten följt två populära program, det här inlägget kommer på inget vis att handla om dem. Istället vill jag berätta lite om Wilgots stora idol, Bonden med stort B.

Wilgot har länge haft en fascination för traktorer, tror att det började någon gång i våras när gödselbrunnen tömdes. När Wilgot fyllde 1 år fick han flera traktorer med djur och så klart en bonde att sköta dem. Det var nog då han såg hur viktigt en bondes jobb är. Från morgon till kväll började lekar och prat om bonden (eller bonne som han heter här).

En dag var Wilgot och Stefan hemma hos Stefans bror och hans familj. Kusinerna lekte med Wilgot på golvet när farbror kommer in. Plötsligt pekar Wilgot på farbror och utbrister "BONNE". Ja, farbror är faktiskt en äkta bonde, hur kunde han veta?

Wilgot träffade också rätt på våra goda vänner och "grannar" där mannen är lantbrukare med en stor maskinpark. Han har till och med fått epitetet Storbonden!

Här om dagen var vi på badhuset hela familjen. Jag och Wilgot var i omklädningsrummet när en äldre kvinna och en liten flicka kommer in. Wilgot tittar på flickan och säger "icka" sedan vänder han blicken uppåt, lyser upp och gastar "Bonne"! Tanten såg från Wilgot till mig med ett mycket upprört och snudd på skärrat uttryck. Lite pinsamt var det allt, speciellt när tanten såg ut att ta det som en förolämpling. Hmmm. Kanske dags att utöka ordförådet till tant och hoppas att Wilgot bara säger det till äldre kvinnor :)

Jubilar

Stort grattis till vårt stamsto Natty Lass som fyller 20 år i år!

Natty är fortfarande pigg och kan lattja till det rejält i hagen när andan faller på. Natty har inte ridits de senaste åren då hon har varit dräktig och man på Flyinge satsade tiden på de yngre stona. Natty har lämnat 14 föl på raken och har väldigt lätt för att bli dräktig. Dock gillar hon inte seminspiltan (och inte heller startboxen vilket var en anledning till att hon aldrig blev löphäst). Betäckning har inte heller varit hennes favorit men sedan hon flyttade hem till oss så har stressen över att hålla koll på sitt föl minskat, hon känner sig tryggare och har därmed även kunnat visa sina brunster ordentligt. Och det med råge! Hon stod gärna och trånade i hörnet mot Alex hage när han fanns på gården.

I år kommer Natty inte att få något föl. Det känns lite sorgligt och jag tror att Natty har påverkats lite av att inte vara dräktig. En del säger säkert att det kan vara nyttigt för stona att "vila" något år och satsa på sport eller annat. Dessa tillfällen tror jag kommer ändå. Stoet kanske inte blir dräktigt eller annan anledning,  som i vårt fall där vi avstod betäckning på grund av platsbrist och minskad efterfrågan i och med finanskrisen. Natty har burit och haft föl vid sin sida sedan hon var 5 år. Hon trivs verkligen med den uppgiften och ett bättre avelssto kan jag inte tänka mig.

Vi funderar på att låta betäcka henne igen till våren men inget är bestämt. Kanske att vi kan tänka oss att låna ut hennes mage till någon som är intresserad av att ta ett föl men inte har möjlighet att ha sto och föl under första året. För Natty hör hemma på vår gård, det är ett som är säkert!