Svärfar

Min svärfar, Stefans pappa och Wilgots farfar gick bort den 16 november. I går hölls begravningen i Lövestads kyrka. Dagen var sorglig och blandad med en viss oro. Vädret var inte riktigt med oss men vi trotsade och gav oss ut i snöyran på näst intill oframkomliga vägar.

Sorgen har många sidor. I morse när jag tog ut hästarna insåg jag plötsligt att jag inte kommer att få några fler telefonsamtal från Sigurd.

Sigurd var född 1919 och har upplevt lantbruket på den tiden då man använde hästar som arbetsredskap. Han gillade verkligen hästar och även om han inte var införstådd med dagens hästsport så höll han god koll på hästarna på vår gård. Han brukade ringa på förmiddagen några gånger i veckan. Varje gång telefonen ringde visste jag att det var han som ville höra hur vi hade det. Sigurd kände till våra hästar ganska väl och när han var här på besök ville han alltid gå ut en sväng och se hur hästarna hade det. Om någon häst gick i en annan hage än tidigare eller inte fanns på gården var han kvick att observera.

Jag är glad att haft en svärfar som tyckte att det jag jobbade med var intressant och viktigt. Jag saknar honom för den han var, för det han gjort och för det han har givit.