Skam den som ger sig!

04.00 uppstigning! Hämta Bettan på vägen till Varberg. Agilitytävling - jajjamen!

Man är väl inte riktigt klok. Men där var vi båda två och säkerligen inte ensamma. Omkring 100 startande i largeklasserna. Banvandring innan solen hunnit vakna. Det är charmigt med intressen, eller?

Var det värt det då? Om! För den oinvigda säger säkert resultatet och målet ingenting men för alla likasinnande kommer här en rapport.

Vi började med hoppklass där Sally gick ungefär hur fint som helst. Ett nollat lopp och sista uppflyttningspinnen i klassen. Sally har nu kvalificerat sig till klass 2. I agilityklassen fick vi fem fel på slalomingång och kom på en 13:e plats totalt.

Bettan och Lego gjorde mycket väl ifrån sig trots att det blev två diskningar i resultatlistan. Deras lopp var mycket fina och samspelta. Dock för enstaka missar. Det har hänt mycket sedan de började sin agilitydebut för dryga året sedan.

Som ni kanske redan vet så har min och Sallys väg inte direkt varit spikrak. Som vi har kämpat, tränat och tränat. Jag har haft en övertygelse om att detta skulle bli något riktigt bra men hur var den stora frågan. Tekniker, metoder och tillvägagångssätt har avlagts, omprövats och nötts. Vad mycket jag har lärt mig längs vägen. Den främsta lärdom är kanske att det aldrig är för sent att träna om från grunden. Det tar tid och tålamod men kan ge enormt mycket när det känns som om man kommit på rätt sätt. Nu är vi ju inte i mål på något sätt men att ha tagit 3 uppflyttningspinnar på de senaste 5 starterna ger mig självförtroende att våga hoppas på framtiden igen och på att vår träningsmetod är rätt för oss.

Tack till Bettan för hur du skämmer bort mig med träningssällskap, stöd och mumsigt fika!

En glad Bettan, trots tidig morgon!