Under min uppväxt hade vi ett antal hanhundar men sedan jag i 13-årsåldern köpte min Golden tik har det bara varit tikar som gällt för min del. Men ingen riktig kennel utan hanhund va? Nåväl, jag har efter åtskilliga bekantskaper kommit fram till att Heelerhanar är förvånadsvärt trevliga och de flesta inte alls så där hanhundsjobbiga med att snosa, inte lyssna och mucka gräl med andra hundar som många hannar av andra raser kan vara.
Tanken på en hanhund till kenneln började spira och jag såg fördelar som att kunna tävla agility utan uppehåll för dräktighet, löp och sådant. Att kunna ställa ut hanen och någon av tikarna utan att behöva konkurrera mot varandra var också en positiv sak i tanken.
Hitills har lille Catch varit ett praktexemplar som gått med stormsteg rakt in i mitt hjärta! Han är en cool kille, dvs. har ett gott självförtroende och är modig och nyfiken på sin omgivning. Han är mycket lyhörd och följsam på mig. Är glad i andra människor och hälsar gärna på andra hundar oavsett storlek. Han är en dröm och jag hoppas att den håller i sig.
Dock fick jag ju som jag nämnt en liten chock som fläckade ner min idyll, i ordets rätta betydelse.
För när jag som bäst sitter på köksgolvet och sällskapar med min beundrade lilla valp så skuttar han glatt bort till grinden som vi satt upp till matsalsrummet och lyfter på sitt lilla lilla ben (10 veckor gammal!!) och så kissar han helt sonika rakt in på det ömtåliga golvet...
??? Vad hände?? Jag blev mäkta förvånad men som tur var reagerade mina reflexer i tid och jag lyckades snappade upp den lilla valpen och bära ut honom utomhus innan han hunnit avsluta sitt verk.
En liten detalj som påminde mig om att vi nu har en hanhund i familjen!
Inte kan väl detta vara uppsynen av en smart ligist? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar