Nivåskillnad

Vintern härjar i Skåne med allt vad det innebär. Snön formligen har vräkt ner de senaste dagarna men icke att det slutar blåsa för den saken skull. Igår kom Stefan inte till jobbet för vår infartsväg var helt igensnöad och vägarna runt oss såg inte mycket bättre ut de heller. Vid lunchtid kom vår granne med traktorn och röjde undan en hel hög. Stefan passade på att åka till affären för så klart så hade vi ju i princip tomt i skåpen. Taskig tajming kan man säga. En timme senare var han tillbaka från affären men det var med nöd och näppe som han lyckades ta sig in på gården igen. Vinden har härjat friskt och på vissa ställen är det tämligen barmark för att några decimeter senare övergå till snödriva på en halvmeter...

Liksom sist vi var i väg på utställning i Danmark så blev måndag inte denna gång heller någon vilodag. När jag vid lunchtid bar ut vatten till hästarna ute i hagen så upptäckte jag till min fasa att blodet rann på Nattys ena bakben. Tog in henne och konstaterade att det var tillräckligt djupt för en grundlig tvätt och ordentligt bandage. Trots sina 19 års livserfarenhet så krävdes det en smärre brottningsmatch med brems för att få såret tvättat och omlagt. Nu är det bara att hoppas att det läker som det ska.

Förstår inte riktigt vad hon kan ha gjort sig illa på. Vinterhagen är tämligen fri från bäde stenar, buskar och grenar och staketet är i sin ordning. Men som säkert många hästägare med mig har fått erfara så tycks det som att hästar har en benägenhet att lyckas göra illa sig till och med i ett vadderat och skyddat rum (om man skulle ha tillgång till ett sådant).

Danskt utställningschampion

För fjärde gången styrde jag och Megan färden över sundet i jakt på det åtråvärda certet. Det var julutställning i Köge, en bit utanför Köpenhamn. Denna gång hade vi trevligt sällskap av Maria och hennes hundar. Vi trotsade snölagda vägar och gav oss i väg. Helt klart värt det tycker jag. Megan erhöll excellent, vann BIR och fick cert och championat. Jippi!!

Nu får vi allt ta och spana in oss på utställningar i det nordligare grannlandet!

Hej mitt vinterland

Nu är du här!

Sally

Tidig är morgonen när hästarna släpps ut. Hundarna är med och ser till så att allt går rätt till. Eller nja, de leker mest rundor. I halmen, längs stallgången, äter lite hästskit och jagar varandra på vägen ut till hagen. Jag ordnar stallet, mockar, halmar, lägger fram hö och fyller vattenhinkar. På väg till jobbet kommer Stefan in med Wilgot i stallet. Wilgot hjälper till med sin spade och traktor och tycker nog den roligaste uppgiften är när vi matar stallkatterna. Han gillar verkligen att klappa och umgås med dem.

I morse, när vi var klara med stallet, tog vi fram pulkan som vi köpt i går eftermiddag och gick tillsammans med hundarna ut i stora sommarhagen. Där sprang jag så många varv jag orkade med pulkan och Wilgot på släptåg. Wilgot tjöt av skratt och hundarna busade runt med varandra i snön. En timme senare gick vi in och fikade, varm chocklad och ostmackor. En riktigt härlig vinterdag!

Riga



Riga och Megan

Catch

Catch

Wilgot åker i nya pulkan

Hejja bonde!

Wilgot älskar att titta på traktorvideos och jag kan väl erkänna att jag gärna hade haft en egen här hemma. Det hade vi båda tyckt var toppen!

Sött som socker

Cornelia, som lånar Rita över vintern, låter hälsa att allt är bra med dem båda!

Ridningen utvecklas och Rita sköter sig exemplariskt.

De skall tillsammans vara med på Luciatåget som går inne i Hörby på Luciadagen.

Det vill vi ju bara inte missa! 

Jag fäller en kommentar...

Man kan aldrig få för många fällar!

Än har det inte hänt i allafall men jag jobbar på det lite så där i smyg.

Idag införskaffades fem nya som kommer att pryda vårt hem och förhoppningsvis uppskattas av våra fyrbenta inneboende. Det tycks vara ständig åtgång på fällar och filtar till hundarna. Inte så att de de förvinner men det tycks alltid vara ett par i tvätten. Men en lite valp så händer det en och annan olycka. På något vis så sker det gärna på en fäll. Annars händer det att de vuxna hundarna lyckas kräkas på dem eller så blir de helt enkelt så leriga att de kräver några varv i tvättmaskinen. På en av mina favoritaffärer hade det kommit in fällar i en härlig mörkbrun färg. De har ett sådant bra pris där så jag kunde inte motstå att köpa en hel hög plus några andra gosiga dynor!

What?!

Matsalsrummets tråkiga och slitna golv har brytits upp och under låg ett gammalt trägolv. Den rustika atmosfären i huset skall bevaras och golvet skall därför slipas och lackas alt. oljas. Tills detta är gjort så har vi satt upp en grind in till rummet så att hundarna inte kan gå in där med våta tassar, skarpa klor och oväntade efterlämningar i form av pölar eller annat. Det har funkat fin fint enda till igår när jag fick mig en smärre chock.

Under min uppväxt hade vi ett antal hanhundar men sedan jag i 13-årsåldern köpte min Golden tik har det bara varit tikar som gällt för min del. Men ingen riktig kennel utan hanhund va? Nåväl, jag har efter åtskilliga bekantskaper kommit fram till att Heelerhanar är förvånadsvärt trevliga och de flesta inte alls så där hanhundsjobbiga med att snosa, inte lyssna och mucka gräl med andra hundar som många hannar av andra raser kan vara.

Tanken på en hanhund till kenneln började spira och jag såg fördelar som att kunna tävla agility utan uppehåll för dräktighet, löp och sådant. Att kunna ställa ut hanen och någon av tikarna utan att behöva konkurrera mot varandra var också en positiv sak i tanken.

Hitills har lille Catch varit ett praktexemplar som gått med stormsteg rakt in i mitt hjärta! Han är en cool kille, dvs. har ett gott självförtroende och är modig och nyfiken på sin omgivning. Han är mycket lyhörd och följsam på mig. Är glad i andra människor och hälsar gärna på andra hundar oavsett storlek. Han är en dröm och jag hoppas att den håller i sig.

Dock fick jag ju som jag nämnt en liten chock som fläckade ner min idyll, i ordets rätta betydelse.
För när jag som bäst sitter på köksgolvet och sällskapar med min beundrade lilla valp så skuttar han glatt bort till grinden som vi satt upp till matsalsrummet och lyfter på sitt lilla lilla ben (10 veckor gammal!!) och så kissar han helt sonika rakt in på det ömtåliga golvet...

??? Vad hände?? Jag blev mäkta förvånad men som tur var reagerade mina reflexer i tid och jag lyckades snappade upp den lilla valpen och bära ut honom utomhus innan han hunnit avsluta sitt verk.

En liten detalj som påminde mig om att vi nu har en hanhund i familjen!

Inte kan väl detta vara uppsynen av en smart ligist?

Farsdag

Grattis till alla pappor där ute. Idag är Er dag!

Här på gården firar vi dagen med en riktig far och son present. Stefan och Wilgot har fått en radiostyrd bil att köra runt med på gårdsplanen. Se upp alla i omgivningen!

Skam den som ger sig!

04.00 uppstigning! Hämta Bettan på vägen till Varberg. Agilitytävling - jajjamen!

Man är väl inte riktigt klok. Men där var vi båda två och säkerligen inte ensamma. Omkring 100 startande i largeklasserna. Banvandring innan solen hunnit vakna. Det är charmigt med intressen, eller?

Var det värt det då? Om! För den oinvigda säger säkert resultatet och målet ingenting men för alla likasinnande kommer här en rapport.

Vi började med hoppklass där Sally gick ungefär hur fint som helst. Ett nollat lopp och sista uppflyttningspinnen i klassen. Sally har nu kvalificerat sig till klass 2. I agilityklassen fick vi fem fel på slalomingång och kom på en 13:e plats totalt.

Bettan och Lego gjorde mycket väl ifrån sig trots att det blev två diskningar i resultatlistan. Deras lopp var mycket fina och samspelta. Dock för enstaka missar. Det har hänt mycket sedan de började sin agilitydebut för dryga året sedan.

Som ni kanske redan vet så har min och Sallys väg inte direkt varit spikrak. Som vi har kämpat, tränat och tränat. Jag har haft en övertygelse om att detta skulle bli något riktigt bra men hur var den stora frågan. Tekniker, metoder och tillvägagångssätt har avlagts, omprövats och nötts. Vad mycket jag har lärt mig längs vägen. Den främsta lärdom är kanske att det aldrig är för sent att träna om från grunden. Det tar tid och tålamod men kan ge enormt mycket när det känns som om man kommit på rätt sätt. Nu är vi ju inte i mål på något sätt men att ha tagit 3 uppflyttningspinnar på de senaste 5 starterna ger mig självförtroende att våga hoppas på framtiden igen och på att vår träningsmetod är rätt för oss.

Tack till Bettan för hur du skämmer bort mig med träningssällskap, stöd och mumsigt fika!

En glad Bettan, trots tidig morgon!

halv åtta hos mig...

Tänds lamporna i stallet.

Masar sig fåren ut i hagen.

Släpps hästarna ut.

Ges katterna mat.

Mockar jag boxarna.

Halmar.

Fyller vatten.

Lägger in hö.

Sopar stallgången.

Leker hundarna i halmen och på stallgången.

Kör skolbussen förbi ute på grusvägen.

Går vi in för att äta frukost.

Klockan är halv åtta  i vårt stall väldigt länge.
Det enda som stämmer på klockslaget är att vi går in, skolbussen kör förbi och att det är hög tid att byta batterier i klockan.

Otäck morgon

Lite sliten efter Danmarks resan hade jag tänkt mig en liten sovmorgon och en relativt lugn måndag. Det blir väl aldrig som man har tänkt sig, visst?! I ottan ringer telefonen, det är Sara - Tivo Lees nya ägare. Sara och hennes man var ju och hämtade Tivo Lee i fredags. Dock var tanken på att åka transport inte så lockande för det lilla fölet och då han inte har åkt så värst många gånger så beslöt vi att ta Favo Rit till hjälp. Hux flux stog hon också på transporten och vi beslutade att hon fick tillbringa helgen i Björndalen. Nu var det då måndag och jag hade på programmet att hämta hem henne. Hade tänkt mig lite senare än när Sara ringde.

Sara lät uppgiven i telefonen och jag anade att något hemskt hade hänt. När Sara skulle ta in Favo Rit och Tivo Lee för kvällen råkade Favo Rit nosa på tråden. Hon fick en stöt, blev rädd och kastade sig iväg. Efter sig hade hon grimskaftet som gjorde att hennes rädsla eskallerade. Tivo Lee blev orolig och kastade sig efter Favo Riten. De skenade i väg och ett tu tre hade de tagit sig ut från gården och försvann in i kvällens mörker. Trots tappra försök från både Sara, Palle och grannar så kunde inte ponnyerna finnas...

Som ni förstår så kunde Sara inte sova många minuter i natt och när hon så ringde mig hade de flesta otäcka tankarna surrat runt i huvudet. Jag blev med ens klarvaken och snabbare än blixten kom jag i kläder och susade iväg för att anluta mig till dem och fortsätta sökandet. 





Sara hade kontaktat Polisen, medier, vänner och grannar men ingen hade sett eller hört något. Vi var verkligen oroliga och ju fler timmar som tickade på och områden vi sökt av utan resultat så befarade vi det värsta,  i alla olika skepnader.

Då fick vi samtalet. Grannen Arne hade gått ut en extra gång och tittat till sin stora flock med köttdjur. Där i kohagen stog två ruffsiga, leriga ponnyer. Gissa om jag och Sara fick vingar under fötterna när vi sprang dit! Utan skråmor fann vi ponnyerna som var så glada över att bli hittade. De gnäggade välkomnande när jag ropade och kom i trav. Vilken lättnad, vilken lycka! Men hur hade de tagit sig in där? Över tre trådar axelhögt staket? Till synes helt. Hur hade det gått till? Vem vet, förrutom ponnyerna. Hoppas bara att Arne dubbelkollar så inte koflocken också rymmer.

Så många känslor på en och samma dag! Den där lugna dagen får vi ta en annan gäng. Nu är jag bara så glad att hästarna är där de ska och mår bra!

Nathalie

Helgen i Herning

Vackra vyer

I fredags kväll hämtade Anna upp mig och Megan i Lund. I sikte hade vi en helg med hundutställning i Herning. Annas båda Heelerpojkar Kasper och Quintus var så klart med och tillsammans kamperade vi i ett rymligt hotellrum i Brande, utanför Herning. Vi var helt klart inte ensamma om att vara utställare 'on the road'. Tror nog att det inhystes hundar i varenda hotellrum i grannskapet och längs vägarna var det suspekt många kombin och familjebussar med hundloggor på.

On the road - again

Lördagens utsällning blev dock lite av ett platt fall. Med Megan som ju är Svenskt champion hoppades jag på ett cert så att hon även skulle bli Danskt champion. Annas båda grabbar är Nordiska champions och Anna hoppades på BIR med någon av dem. Trots bara 4 Heelers i ringen blev det inget sådant utdelat denna dag. Våra tre hundar fick betyget very good (och inte excellent som krävs för att gå vidare) och den fjärde hunden erhöll betyg good. Snopna samlade vi ihop våra saker och tänkte att vi nog fick ta en fin tripp ut till havet för att muntra upp våra sinnen. Det gjorde verkligen susen. Både vi och hundarna nöjt i fulla drag av promenad i solnedgången vid strandkanten och snart var dagens resultat som bortblåsta.

Kasper

Megan

Megan

Quintus

Kasper

 Söndagens resultat blev ett upphämt, till viss del. Både Kasper och Quintus erhöll excellent och fick tävla om bästa hane. Vann gjorde Quintus som även vann Bäst I Rasen och erhöll titeln Dansk Vinner 2010.
Megan fick återigen ett slätt very good och det var bara för mig att mäkta besviken konstatera att trots hennes 7 Svenska cert så stöter vi på patrull i Danmark och nu är till och med "tredje gången gillt" passerat.
Besviken och resa-, anmälningsavgift-, broar- och hotellrums- fattigare i plånboken grämde jag mig en bit på resan hem. Sedan dök det gamla mantrat upp och jag anmälde mig på stående fot till en ny Dansk utställning.

Skam den som ger sig!

Heelers i mini Chesterfieldsoffa - ett måste ;)

So long Högseröd

Foto: Sara Palmman

Nu travar Tivo Lee vidare på nya upptåg. Ut i vida världen ska han (fast fortfarande inom Skånes gränser). Tivo Lee är såld till ett underbart hem med duktigt hästfolk och en flock Heelers. Kunde väl inte bli så mycket bättre?!!

I Björndalen kommer han att få gå i stora hagar och busa med jämnåriga Ruff. Det kommer att passa honom alldeles utmärkt. Vi är också övertygade om att när tiden är mogen kommer han att vara en underbar individ att arbeta med. Lugn, harmonisk och med lite lagom humör. Ja han är en guldpojke!

Lycka till!

Hur svårt ska det vara?

Att fota valpar är inte lätt. Speciellt om man envisas med att göra det själv (dvs. utan medhjälpare), med resten av hundflocken kring benen och i ett dåligt ljus. Att valpar ständigt hoppar omkring och kommer en aningens för nära när man sätter sig ner hör ju också till saken. Får ge mig ut igen med bättre förutsättningar.

Hoppas att mina bilder roar så länge.  Här kommer Catch: