Höst - ibland rätt så vacker

Höst.
Inte min årstid direkt. Men helt plötsligt slås jag ändå av hur vacker den kan vara. Som igår när jag var på väg hem från bilbesiktningen och kände för att ta en annan väg. Hamnade lite fel men vilken vacker vy jag fick!

Hösten kan vara rätt härlig ändå. Frisk, krispig luft och känsla av att krypa in under en filt, tända ljus och mysa. Vackra färger på träden och höstsol på hundpromenaden. Det är höstens bästa sidor. De andra tycker jag att vi glömmer bort för en stund.

En hösthälsning har vi fått från Bizzy (Hillstar's Bisbee Blue). Här är hennes promenadgäng samlat. Bredvid sig har hon familjemedlemmen Essex. Två vackra Heelers! Vilket härligt gäng de ser ut att vara, så glada och nöjda. Lite hösttema på hundarnas färger tycker jag allt. Härlig bild!

Vilka grannar vi har!

I går kväll när mörkret låg tjockt runt gården traskade jag upp till sommarhagen för att ta in hästarna. Stallkatterna Sixten och Sussi följde med och jamade högt för att förtydliga att de ännu inte hade fått mat. Någonstans ur mörkret kommer så till slut hästarna fram till grinden och jag kopplar fast grimmskaftet i grimmorna till Natty och Knatte. Natty ut ur grindhålet och så Knatte, men just då passar Sixten på att spela ett spratt. Han sticker som en blixt mellan Knattes ben och med ett mjaooouuu är han på väg till stallet. Knatte förstod inte riktigt vad som hände men var inte sen med att reagera. Ett skutt sitter aldrig fel enligt honom. Kvar i hagen är Rita och Favo Rit och som de två små ruffsiga busponnyer de är ser de sin chans. De springer ut genom grinden och tacklar Knatte på vägen. Jag försöker hejda, fånga, hålla men det lyckas inte. Nu är alla 3 ponnyer lösa och springer iväg. Ntty håller jag fortfarande i och på lätta steg leder jag henne in i stallet. Hon är ju ledaren så de andra följer. Men Knatte blir rädd för sitt grimmskaft och busponnyerna spexar vid hans sida. Bara Natty går in i stallet, de andra håller låda utanför. Stänger in henne i boxen och går ut för att fålla in de andra. Men de har redan sprungit omkring i alldeles för vida bågar. De är nu vid bilarna och travar vidare ner längs infartsvägen. Måtte det inte komma en bil, ber jag. Springer genom trädgården för att kunna runda dem och få dem tillbaka in på gården. Ser ingenting, det är alldeles för mörkt.
Ute på asfalten hör jag ljudet av hovar. De har stannat där och jag ser dem svagt styra omkring varandra. Försöker kalla och komma runt dem men då sticker de iväg. Vidare på asfaltsvägen och sedan upp längs grusvägen som går på andra sidan hagarna.

Följer dem tills hagarna tar slut. De svängde in där på stubbåkern. Går efter men huxflux är de som uppslukade av mörkret. De måste ha dragit vidare neråt. Vänder hem genom hagarna och skyndar mig in i huset. Ber Stefan ställa en bil med varningsblinkers vid vägen och sedan komma och hjälpa till att leta. Tar bilnycklarna och sätter mig i bilen. Kör längs grusvägen med helljuset på. Ser ingenting. Ringer grannen Evelina som kommer på direkten. Kör ner till nästa granne som lovar att komma ut och leta.

Efter ett tag ser vi dem ute på åkern. De är där. Sedan är de inte där. Där igen. Borta. Inte lätt att fokusera på vad man ska göra när man behöver strålkastare för att se dem men fötter och armar för att kunna fånga dem. Evelina har tagit svärfaderns bil. En sådan där högflakbil som kommer fram nästan överallt. Hon kör och lyser och jag går med raska steg. Nästa granne kommer också med bilen. Han har söklampor på sin. De går fram och tillbaka och vips dyker hästarna upp i ljuset igen. Evelina ställer bilen på åkern och vi föröker fånga hästarna. Spexarponnyerna räcker oss fingret och springer vidare. Nu är de borta igen.

Men i ljuset av gårdsplanen ser vi snabba ben trava in i stallet. Puh! Där är Stefan och stänger boxarna. Vilken tur! De är hemma och hela!

Vilka grannar vi har! Så tacksamt att de kom ut och hjälpte till med letandet och vilken utrustning sedan. Högtgående bil och söklampor. Det kom verkligen till pass. Hoppas nu att det inte blir fler gånger vi behöver använda det i dessa sammanhang. 1000-tack för insatsen!

Nere för räkning

Först sonen, sedan jag och idag är även mannen nere för räkning. Vi har helt klart turats om att datea med hinken denna vecka. Inte alls roligt. Det absolut värsta jag vet om jag ska vara helt ärlig. Jag ska inte gå in på några detaljer för det är inte trevligt för någon. Men jag måste säga att förrutom tillståndet i sig är det helt förbluffande hur mycket ork som följer med i hinken. Känner mig helt matt och knäsvag och undrar lite om jag någonsin kommer få orken tillbaka. Men så glad man känner sig när man kan äta frukost igen och kunna gå utanför dörren utan att svimma.

I helgen var det mycket som vi skulle göra. Förrutom Caprillitävlingen på ridskolan så hade vi en lång lista över saker att göra här hemma på gården. Fixa vinterhagarna och göra de klara för den stränga, blåsiga och kanske snöiga säsongen. Riva vårat trädgårdsskjul som sjungit på sista versen länge nu. Tänk vad jag såg fram emot att bryta ner det bit för bit och göra en stor brasa av eländet. Grilla korv till lunch över öppen eld, sitta på en sten och njuta av höstsolen.

Men är man sjuk så läggs liksom allt sådant åt sidan. Det gäller att ta hand om sig själv, familjen och att göra det mest nödvändiga med djuren.

Bara att gilla läget. Eller i allafall ta sig igenom det.

Alla vill ha en traktor

Nu har till och med katten sagt sitt. En traktor till Annehill är vad vi behöver. Den skulle få så många bra arbetsuppgifter här. Köra in hösilagebalar, skotta snö, putsa hagar, kratta grusplanen. Bara några uppgifter av många.  Men varför ska det vara så svårt att hitta rätt traktor till rimligt pris? För en hobbybonde så kan man inte lägga så mycket på en traktor som man kanske skulle behöva för att få allt det där. Vi letar vidare och hoppas! Om alla på Annehill skriver samma sak överst på sin julklappsönskelista så?!