Några dagars vila fick Connie i och med min operation men ganska snart så kände jag mig tvungen att ta mig upp i sadeln igen. Bara jag fick på utrustningen och kom upp i sadeln så skulle jag väl kunna rida tänkte jag. Borsta, benskydd, martingal, sadel och träns... Oj vilken tid det tog men jag lyckades med en hand, ett knä eller ben till hjälp vid benskydden och framförallt den goda viljan! Helt lätt och smärtfritt var det ju inte men Connie är en pärla som kan konsten att stå still och vara medgörlig.
Till slut, upp i sadeln och i väg!
När jag gick i högstadiet fick jag möjlighet att rida och tävla en D-ponny vid namn Aztro. Hans ägare var för gammal för att få tävla honom längre. Hon hade dock kommit på att man inom westernridning inte har någon åldersgräns för ponnyekipage så hon och Aztro var flitiga utövare och vann många klasser i diverse grenar. Så klart tog jag chansen att träna western jag med och Aztro och hans ägare lärde mig mycket. När jag nu satt där första gången på Connie efter operationen fick jag lite nostalgitankar.
Connie däremot förstod inte alls vad jag syftade på när jag la den lätta vävribbtygeln mot hennes hals och försökte svänga runt. Vi tog oss dock i väg, inte lika vackert och samspelt som vanligt men ändå. Connie är en klok men något pigg dam så jag kände mig ganska säker ändå. När jag satt där i sadeln svävde mina tankar vidare på westerntemat. Nu var det
Sara (
http://www.bjorndalen.se/) som jag tänkte på. Hade Sara opererat en hand hade det förmodligen inte gjort någon skillnad i hennes ridning eller hur hennes hästar jobbar. Längtade lite efter en westernsadel, tunga lädertyglar, hatt och rutig skjorta för jag inbillar mig att det både hade känts och sett mycket bättre ut än vad det gjorde nu.
Inga shortchaps, för de fick jag inte på, stort bandage om handen och en häst som mer såg ut som en stjärnkikare än sitt vanliga "jag välver på halsen och skummar i munnen"-jag. Visst ska man väl kunna rida sin häst utan tyglar va? Men vi får nog träna lite till för att det ska ske i harmoni. Connie med sin känsliga, fina mun tyckte min vanligtvis så behagliga hand hade bytts ut mot någon stum variant som tog lika mycket i båda tyglarna, i tid och otid. Hon köpte det inte rakt av kan man säga.
När vi båda hade börjat få kläm på det hela så var det en annan detalj som gjorde sig påmind. Min vänsterhand. Ja, den önskar ju sig också en operation... Så där satt jag med en hand i bandage och en hand med helt bortdomnade fingrar. Connie kom då på att nog blåste det lite och att man gärna kunde skynda sig lite extra på hemvägen... Pleasuretraven var ett minne och mina fina westernvibbar började mer och mer bli lite vilda av sig.
Nå väl, hem kommer man ju alltid på något sätt. Nu ska det bara funderas ut någon fiffig lösning för ridningen de närmaste veckorna. Kanske en makeover hos
Sara för mig och Connie. Eller en sådan simpel sak som inspänningtyglar (hur jag nu ska lyckas knäppa fast dem). Idéer mottags gladerligen!
