Conny... Eh... Connie!

Nu har alla i familjen suttit på Connie.

I lördags hämtade jag Connie (som tydligen vill stava sitt smeknamn med -ie) med transporten. Hade hon varit i gång hade jag nästan kunnat rida hem henne. För det är inte speciellt långt bort hon bor i vanliga fall. Connie har fått nya skor, blivit klippt och har fler täcken på sig än Prinsessan på Ärten har madrasser. Hon ser med andra ord riktigt sportig ut innan hon ens har påbörjat igångsättning efter mammaledigheten.

I går longerade jag henne lite lätt och i dag tog vi några lugna varv runt sommarhagen. Det visade sig ganska snart att det inte bara är Connie som behöver komma igång efter mammaledighet... Förutom bristen på ridmuskler märktes det ganska snart att jag bara har ridit B-ponny det senaste året (och knappt det, ska väl tilläggas). Connie kändes till en början som 2 meter hög och inte ca. 1.65 som hon ju egentligen är. Här blir det till att jobba för oss båda.

Det där med höjden är rätt roligt när man tänker efter. När Natty bodde på Flyinge var hon bara en lite plutt jämfört med de andra avelsstona. Väl hemma här på gården blev hon med ens en stooor häst, bredvid ponnyerna. Direkt när Connie klev in genom stalldörrarna fick vi ändra våra perspektiv igen. Stallet är anpassar för storhästar men då bara ett gäng små ponnyer och Natty har bott här hitills så kändes det som om stallet plötsligt hade krympt. Att Connie blåste upp sig likt en drake när hon fick syn på fåren gjorde ju kanske inte hennes storleksintryck mindre. Det här med storlek är en vanesak, skulle man kunna säga. Det är inte utan att jag blir lite imponerad av mig själv som har hanterat stora unghingstar, haft en gigant till avlessto och varit medryttare på en 1.83 hög häst. Numera är jag väl lite bekväm och har kommit på att detta med små hästar (och hundar för den delen) är himla praktiskt.

Dock får det ju vara en stor häst om man skall kunna rida någorlunda ordentligt. Numera sockervita Connie verkar vara smart och käck - jag gillar henne redan!