Älskade Sussi

Finaste Sussi lever inte längre. Så sorgligt. Jag saknar henne.

Sussi kom till oss för 3 år sedan. Då var hon halvåret gammal, pälsen full av tovor och gammal ingrodd koskit. Hon var mager, hade diarré och rinniga ögon. Tänder saknades i munnen och de var trots hennes ringa ålder täckta av tandsten. Med andra ord var hon i bedrövligt skick. Detta till trots hade hon en god uppsyn. Kärvänlig och man kunde ana en härlig individ under allt det där. Så jag tog hem henne. Duschade henne med rikliga mängder schampoo och klippte bort alla tovor. Det tog några timmar men hela tiden spann Sussi intensivt och ljudligt. Vi stabiliserade upp magen med veterinärs hjälp. Tänderna skrapades och borstades och hon fick en avmaskningkur. När magen var stabil kunde vi fodra upp henne. En riktigt fin katt framträdde. Kärleksfull och tillgiven. Till en början bodde hon inne och det var tänkt att så skulle vara men hon gick ständigt och bajsade i Wilgots sackosäck trots många kattlådor, så till slut åkte sackosäcken och slutligen katten ut. Sussi verkade ändå trivas i stallet. Hon skötte fortfarande pälsen fint och hon var alltid, alltid inom rop-avstånd.

Så ni kan förstå min oro när jag igår ropade och hon inte kom. Jag hittade henne död i stallet. Av vad vet vi inte. Det känns otroligt frustrerande att inte veta. Med hennes start i livet trodde vi nog inte att hon skulle bli en jätte gammal katt, men fler år än så här trodde jag att vi skulle få ha henne. Jag saknar henne mer än jag anat att jag skulle och det hela känns tungt.