Jämtland

 Du vet att du har kommit hem till Jämtland
när det står lokalt på hyllan vid mjukosten.

Jag och Wilgot åkte tåget upp till Östersund i fredags kväll för att tillbringa några härliga dagar med familjen. Det är en konstig känsla när man kommer hem fast man samtidigt har rest bort. Saker och ting har förändrats sedan jag bodde i Jämtland och man ser det med nya ögon nu, allt som tidigare var så bekant och vardagsaktigt.

Vi besökte en dag Storsjöbadet med barnen. Det har byggts om och byggts till men vissa saker är det samma. Hit åkte vi var gång vi hade simning på gymnastiken. Tänk vad dessa gamla kakelväggar har varit med om. Man blir lätt lite nostalgisk.

En sväng på stan hann vi med men mest blev det faktiskt sköna stunder ute i Näversjön. Denna lilla idyll av oreda och bottenlös kärlek.

Wilgot och jag traskade ner de hundra metrarna till sjön för att kolla isen en morgon. Hade bara iphonen med mig men några härliga bilder blev det ändå. Känner ni också känslan av ro och mystiken i att höra isen på sjön "sjunga"?

Lillstugan

Båthuset



Isen så blank att du kan se botten.



Frosten i gräset knastrar under skorna när vi går ut på piren.

Soluppgången över sjön.

Utställning Väröbacka

Den 19 november anordnades Heelerutställning i Väröbacka. Domare var Liz-Beth C Liljeqvist.
Vi var inte själva på plats men har fått fina rapporter från flera håll. Vår uppfödning Alice (Hillstar's All That Sweet) deltog och kom på en hedrande andra plats i unghundsklassen för tikar.

Stort grattis och tack till matte Ingalill som visade Alice!

Vinter?

November månad. Bilden togs i går och ska på något vis illustrera hur skevt begreppet vinter är. Åkrarna är gröna här i Skåne. Höstsådden har tagit sig bra. Temperaturen ligger mellan 6-10 grader. Luftfuktigheten är hög och den råa vätan kryper in under kläderna och letar sig vindare till märg och ben. Ack om det ändå vore snö och torr luft, tänker norrlänningen i mig.

Det positiva med detta är dock att hästarna knappt har rört sitt hö i hagen. De har fullt upp med att sysselsätta sig med gräset som fortfarande tycks växa. Kanske inte så innehållsrikt längre men man ska vara glad för varje liten krona som sparas genom gynnsamma förhållanden.

"Knatte" (Hillstar's Brocco Lee) har åkt i väg på inridning och väntas hem i december igen. Det känns roligt att äntligen få sätta igång med honom "på riktigt". Han är första fölet som har fötts här på gården så det ska bli kul att fortsätta hans förekommanden ute på tävlingsbanorna framöver.

I övrigt har det stått stilla på hästfronten. Jag har varit rätt nere över historien med Arhults Alexander. Vi sålde honom i augusti förra året till en helt underbar familj med en lovande ponnyryttare. Alex blev hennes första häst och siktet var inställt på ungponnychampionat och vidare sedan mot SM. Tyvärr så började Alex haka i bakknät några månader efter att de hade köpt honom. Veterinär kontaktades och träningsprogram lades upp för att stärka ligamenten kring bakknäna (klättring, inga längre vilopass och extra B-vitamin). Dock blev Alex sämre och tog kortare steg med vänster bak. Veterinär kontaktades igen. Veterinären misstänkte hasen och röntgade den. Spatt i båda bak blev svaret. Spatten var så pass utläkt att den ansågs ha förelegat innan köpet. Troligtvis påsyndades sammanväxtningsprocessen av backträningen. Köpet gick tillbaka och vi fick hem Alexander. Jag hade en mycket bra kontakt med veterinär Anne Haglund på Saxtorps hästklinik som tyckte att en så pass utläkt spatt inte skulle ge hälta och då framförallt inte endast på ett ben, när det var lika mycket på båda haser. Jag åkte dit med Alex för att få honom grundligt undersökt och få en egen syn på hans hälsotillstånd. Anne röntgade även hans vänstra bakknä (där problemet startade) och där fanns en bencysta. Både bencystor och spatt är något genetiskt som dessutom kan påverkas av ex. foder och mineraltillgång under de tidiga uppväxtåren. Vi köpte Alex när han var fyllda 2 år och då var han en tanig liten ponny utan muskler på sitt bakparti. En läxa som jag nu kommer att ta med mig i all framtid.

Prognosen för att Alex skulle få en fortsatt meningsfull tillvaro var oviss. Pga av cystan skulle han inte kunna tränas och tävlas på högre nivå och då kvarstod endast promenadridning. Att börja sitt liv som promenadhäst endast 5 år gammal kändes tungt, speciellt med vetskapen av att de som köper en B-ponny som promenadhäst sällan har kunskapen som krävs för att bedömma rörelsestörningar och huruvida hästen har ont eller ej vågade jag inte chansa. Vi har länge diskuterat detta med hästkunniga och veterinärer och kommit fram till detta. Inget lätt beslut att ta men har man ansvar för sitt djur tycker jag att man skall ta det och noga tänka på dess framtid. Jag hade aldrig kunnat leva med att Alex vandrade från hem till hem och hans sjukdomshistorik glömdes bort på vägen.
 På grund av återköpet och vetskapen då om hans tillstånd kunde vi inte försäkra om Alexander utan reservationer. Detta har varit en mycket kostsam historia för oss men hjärtat har fått styra även om beslutet var tungt att ta. Den 23 september fick Arhults Alexander sluta sina dagar här på jorden.

Höst - ibland rätt så vacker

Höst.
Inte min årstid direkt. Men helt plötsligt slås jag ändå av hur vacker den kan vara. Som igår när jag var på väg hem från bilbesiktningen och kände för att ta en annan väg. Hamnade lite fel men vilken vacker vy jag fick!

Hösten kan vara rätt härlig ändå. Frisk, krispig luft och känsla av att krypa in under en filt, tända ljus och mysa. Vackra färger på träden och höstsol på hundpromenaden. Det är höstens bästa sidor. De andra tycker jag att vi glömmer bort för en stund.

En hösthälsning har vi fått från Bizzy (Hillstar's Bisbee Blue). Här är hennes promenadgäng samlat. Bredvid sig har hon familjemedlemmen Essex. Två vackra Heelers! Vilket härligt gäng de ser ut att vara, så glada och nöjda. Lite hösttema på hundarnas färger tycker jag allt. Härlig bild!

Vilka grannar vi har!

I går kväll när mörkret låg tjockt runt gården traskade jag upp till sommarhagen för att ta in hästarna. Stallkatterna Sixten och Sussi följde med och jamade högt för att förtydliga att de ännu inte hade fått mat. Någonstans ur mörkret kommer så till slut hästarna fram till grinden och jag kopplar fast grimmskaftet i grimmorna till Natty och Knatte. Natty ut ur grindhålet och så Knatte, men just då passar Sixten på att spela ett spratt. Han sticker som en blixt mellan Knattes ben och med ett mjaooouuu är han på väg till stallet. Knatte förstod inte riktigt vad som hände men var inte sen med att reagera. Ett skutt sitter aldrig fel enligt honom. Kvar i hagen är Rita och Favo Rit och som de två små ruffsiga busponnyer de är ser de sin chans. De springer ut genom grinden och tacklar Knatte på vägen. Jag försöker hejda, fånga, hålla men det lyckas inte. Nu är alla 3 ponnyer lösa och springer iväg. Ntty håller jag fortfarande i och på lätta steg leder jag henne in i stallet. Hon är ju ledaren så de andra följer. Men Knatte blir rädd för sitt grimmskaft och busponnyerna spexar vid hans sida. Bara Natty går in i stallet, de andra håller låda utanför. Stänger in henne i boxen och går ut för att fålla in de andra. Men de har redan sprungit omkring i alldeles för vida bågar. De är nu vid bilarna och travar vidare ner längs infartsvägen. Måtte det inte komma en bil, ber jag. Springer genom trädgården för att kunna runda dem och få dem tillbaka in på gården. Ser ingenting, det är alldeles för mörkt.
Ute på asfalten hör jag ljudet av hovar. De har stannat där och jag ser dem svagt styra omkring varandra. Försöker kalla och komma runt dem men då sticker de iväg. Vidare på asfaltsvägen och sedan upp längs grusvägen som går på andra sidan hagarna.

Följer dem tills hagarna tar slut. De svängde in där på stubbåkern. Går efter men huxflux är de som uppslukade av mörkret. De måste ha dragit vidare neråt. Vänder hem genom hagarna och skyndar mig in i huset. Ber Stefan ställa en bil med varningsblinkers vid vägen och sedan komma och hjälpa till att leta. Tar bilnycklarna och sätter mig i bilen. Kör längs grusvägen med helljuset på. Ser ingenting. Ringer grannen Evelina som kommer på direkten. Kör ner till nästa granne som lovar att komma ut och leta.

Efter ett tag ser vi dem ute på åkern. De är där. Sedan är de inte där. Där igen. Borta. Inte lätt att fokusera på vad man ska göra när man behöver strålkastare för att se dem men fötter och armar för att kunna fånga dem. Evelina har tagit svärfaderns bil. En sådan där högflakbil som kommer fram nästan överallt. Hon kör och lyser och jag går med raska steg. Nästa granne kommer också med bilen. Han har söklampor på sin. De går fram och tillbaka och vips dyker hästarna upp i ljuset igen. Evelina ställer bilen på åkern och vi föröker fånga hästarna. Spexarponnyerna räcker oss fingret och springer vidare. Nu är de borta igen.

Men i ljuset av gårdsplanen ser vi snabba ben trava in i stallet. Puh! Där är Stefan och stänger boxarna. Vilken tur! De är hemma och hela!

Vilka grannar vi har! Så tacksamt att de kom ut och hjälpte till med letandet och vilken utrustning sedan. Högtgående bil och söklampor. Det kom verkligen till pass. Hoppas nu att det inte blir fler gånger vi behöver använda det i dessa sammanhang. 1000-tack för insatsen!

Nere för räkning

Först sonen, sedan jag och idag är även mannen nere för räkning. Vi har helt klart turats om att datea med hinken denna vecka. Inte alls roligt. Det absolut värsta jag vet om jag ska vara helt ärlig. Jag ska inte gå in på några detaljer för det är inte trevligt för någon. Men jag måste säga att förrutom tillståndet i sig är det helt förbluffande hur mycket ork som följer med i hinken. Känner mig helt matt och knäsvag och undrar lite om jag någonsin kommer få orken tillbaka. Men så glad man känner sig när man kan äta frukost igen och kunna gå utanför dörren utan att svimma.

I helgen var det mycket som vi skulle göra. Förrutom Caprillitävlingen på ridskolan så hade vi en lång lista över saker att göra här hemma på gården. Fixa vinterhagarna och göra de klara för den stränga, blåsiga och kanske snöiga säsongen. Riva vårat trädgårdsskjul som sjungit på sista versen länge nu. Tänk vad jag såg fram emot att bryta ner det bit för bit och göra en stor brasa av eländet. Grilla korv till lunch över öppen eld, sitta på en sten och njuta av höstsolen.

Men är man sjuk så läggs liksom allt sådant åt sidan. Det gäller att ta hand om sig själv, familjen och att göra det mest nödvändiga med djuren.

Bara att gilla läget. Eller i allafall ta sig igenom det.

Alla vill ha en traktor

Nu har till och med katten sagt sitt. En traktor till Annehill är vad vi behöver. Den skulle få så många bra arbetsuppgifter här. Köra in hösilagebalar, skotta snö, putsa hagar, kratta grusplanen. Bara några uppgifter av många.  Men varför ska det vara så svårt att hitta rätt traktor till rimligt pris? För en hobbybonde så kan man inte lägga så mycket på en traktor som man kanske skulle behöva för att få allt det där. Vi letar vidare och hoppas! Om alla på Annehill skriver samma sak överst på sin julklappsönskelista så?!