Vad katten??

Ja, jag vet. Ni tror säkert att jag skojar nu men det är faktiskt sant. Vi har fått en ny katt. Ja... Och den bor i huset. (Än så länge). Hur gick det till? Ja, det kan man undra. Ni som känner mig vet ju att jag inte direkt är någon kattmänniska. Men ibland händer det att jag själv glömmer bort det.

Smala Sussi

Här kommer historien. För en tid sedan hälsade jag på på en gigantiskt stor bondgård. I ladugården med småkalvarna bodde katterna. Mitt i gänget satt ett litet skrälle som verkligen inte såg ut att höra hemma där. Övriga katter var välvuxna och fina bondkatter medan denna var en liten plutt med anlag från något långhårigt släkte. "Den här kan jag ta med mig hem", utbrast jag när hjärtat började bulta för den lilla individen som redan spann i min famn. Den gamla barndomsdrömmen om en långhårig katt hann i kapp mig och motargumenterade bort alla mina kattprinciper.



Nå väl, katten följde faktiskt inte med hem. Då. Förnuftet vann trots allt men fick sig sedan en omgång till dagen efter min födelsedag. Återigen var jag på gården och denna gång kunde mitt hjärta inte säga nej.

Den lilla katten hade under en tid roat sig med att gå och kela med kalvarna. Kletig och eländig var den i pälsen och magen verkade inte må speciellt bra heller. Men hur skulle jag lyckas ta hem katten utan att Stefan skulle protestera? Hmm... Han är ju därimot en väldig kattmänniska men har förnuft att ändå lyckas hålla djurantalet nere (om det inte var för mig då). Men en något försenad födelsedagspresent kan han väl inte tacka nej till? Det är ju oartigt! Sagt och gjort, med det argumentet flyttade Sussi in.

Hon hann inte långt in i huset förrän h uskuren började. In i duschen och schampoonera. "Ta på handskar", ropade Stefan efter mig. Men det behövdes inte. Sussi spann och strök sig mot mig och duschmunstycket. Härligt, verkade hon säga. Torkade katten och sedan börjande pälsvården. Borstade och klippte bort alla tovor. Hela magen var som en enda sammanväxt ryamatta. När jag var klar spann Sussi lättad och sträckte ut sina bakben. Det verkade som om de hade begränsats i rörlighet av alla tovor som stramade i pälsen.

Av veterinären fick vi ett medel som ska stabilisera magen och få stopp på diarrén och en säck med foder som är snällt för magen.

Så, välkommen Sussi!
Kanske att Sigge och Sixten snart får sällskap ute i stallet.